Goddag Nybrobor!
-Å här står du och hänger!
Det var Lars i Idehult som kom förbi min plats vid Bolanders bäck. Han var frågvis.
-Kan du svara på en sak, varför står du alltid med ansiktet vänt ner mot vattnet? Letar du efter nåt?
Frågan kom överraskande, men efter en stunds övervägande sa jag:
-Du har rätt, det är kanske dags att jag avslöjar varför jag är så diskret.
Och så började jag berätta för Lars, där vi stod sida vid sida i vårsolen, lutade mot broräcket.
-Allt började när jag var tonåring, i slutet av sextiotalet. En dag hjälpte jag mor i tvättstugan, du vet med att sträcka lakan och sådant. Då såg jag tvättmedelspaketet och frågade mor ”vilket tvättmedel tycker du skummar bäst?”.
Mor såg förvånad ut, intresse för tvätt var det sista hon förväntat av sin son.
-Surf, sa mor. Tveklöst. Det bubblar rejält om man tar för mycket.
Den natten låg jag vaken och smidde planer. Steg ett var inköp av ett rejält paket Surf. Jag gick till Strömgårds på Sveavägen, för där brukade vi inte handla. Ett jättepaket Surf kostade nästan tre veckopengar. Men det fick det vara värt. En kasse fick jag på köpet, det var ju 60-tal.
Nästa fredag kväll var det dags. Jag vakade till halv två, tassade försiktigt ut och ner i källaren. Där var Surfpaketet gömt. Rappt, och nästan ensam på gatorna cyklade jag ner mot centrum, med sikte på Stadshusplan. Där skulle jag utföra min välplanerade kupp.
Det var mörkt denna natt inför en junilördag. Jag parkerade cykeln utanför Bohmans bokhandel och smög den sista biten. En blick bort mot polishuset. Det lyste i ett fönster, men såg lugnt ut. I skydd av buskarna tog jag mig halvböjd fram mot bassängen.
Ni som minns vet att fontänen på Stadshusplan då verkligen var en fontän med flera stora strålar som trycktes rakt upp och spelade i vinden. Ibland fick de som satt på sätena en liten dusch, men ljudet var mysigt när sprutet blaskade ner i bassängen.
Framme vid vattnet öppnade jag Surfpaketet. Det krånglade lite, jag fick slita det i sär. Men så, splosh, släppte förslutningen och allt tvättmedel for ner i bassängen. Jag hann känna den välbekanta Surflukten och se de första bubblorna, innan jag vände mig för att försvinna från platsen.
Då öppnade sig dörrarna till hotellet och tre herrar ur stadens societet kom ut, uppenbarligen lätt förfriskade.
-Lujävel, vad gör du? skrek den ene. Jag tittade på honom, alla tre tittade på mig. Sedan sprang jag. Full fart mot Storgatan, bort till cykeln och så hemåt. Det tomma tvättmedelspaketet kastade jag i en papperskorg vid Sveaplan.
Hemma i sängen kom första ångestattacken. Fanken, de såg mig. Det är kört. Vad händer nu? Det blev bara en timmes sömn den natten, och så vid nio på lördagen på cykeln ner till Stadshusplan igen. Succé! Surf löddrade verkligen effektivt. Bassängen var bara bubblor, hela området runt omkring också, alla sätena och långt ut bland buskar och gräsmatta. Allt var fyllt med ett härligt vitt skum. Tidiga Nybrobor var ute och tittade. Bertil Åström på Barran stod och fotograferade, det blev en stor bild i måndagstidningen. I Östran skrev man om ”skumt tilltag”. Jag var stolt, men livrädd. Några gubbar hade ju sett alltihop och ropat efter mig. Vad skulle hända nu? Säkert polisutredning. Och så en intensiv jakt på förövaren.
Veckor och månader gick. Varenda gång jag såg en polis eller nån av de tre gubbarna från det nattliga mötet så vände jag mig bort, för att inte visa mitt ansikte för tydligt. Säkert hade en grupp erfarna poliser fått uppdraget att jaga ”fontänmarodören”. Fantombilder och signalement var upprättade. Alla som varit på stan denna juninatt var förhörda. Polisen hade en lista med misstänkta. Precis när som helst skulle någon av stadens konstaplar ringa på hemma hos mig. Och i förhören skulle mor avslöja: Jo, han visade ett orimligt intresse för tvättmedel, särskilt Surf.
Så talade fantasin inne i mitt huvud.
Men åren gick, inget gripande, anhållande eller häktning. Trots det fortsatte jag leva mitt liv återhållet och diskret. Tittade bort, drog ner mössan eller höll händerna för ansiktet. Försiktigheten får vi aldrig släppa, vi ostraffade. För innerst inne kände jag att polisen envist, efter varje förmiddagsfika, tog ett nytt tag i ”fontänmysteriet” för att försöka klura fram det stora genombrottet.
När polis Magnus sakta gled Storgatan fram i stadens polisbil så var det självklart del i en ständig jakt efter ”stadens värste skummis”. Preskriptionstiden för ett sådant brott finns troligen inte. Det är snarare något som går i arv bland konstaplarna, tror jag. Vad kan vara viktigare?
När kommunen nyligen byggde om Stadshusplan tog man bort bassängen under Glas i centrum. Vattnet är slopat. Kan det finnas ett säkrare tecken på att man ser allvarligt på mitt brott? Kommunen tar till allt för att det verkligen inte ska upprepas.
Varje gång jag ser polisen Glenn Adolfsson komma gående mot min bro så stelnar kroppen, jag håller hårt i räcket och väntar på lagens tunga hand mot min axel. Och orden ”spelet är slut, fontänmannen”.
-Därför, sa jag till Lars i Idehult, så tittar jag ner i bäcken och vänder bort ansiktet. Och tänk, det har fungerat fint i alla år. Ingen har misstänkt mig, ens nämnt brottet, och det är snart 50 år sedan!
-Modigt av dig att berätta nu, sa Lars. Du har inte funderat på att överlämna dig till polisen?
-Jo, för ett par år sedan gick jag till polisstationen. Det var stängt. Man skulle ringa ett nummer, men jag kom aldrig fram, batteriet i telefonen tog slut.
-Men nu är det berättat. Och jag är beredd på rannsakning och straff. Något år på vatten och bröd kostar det nog. Blir det Priems limpa och vatten från Gårdsryd så är det ett milt straff. Kanske fotboja också. Då hoppas jag att det är bron jag binds till. Man har ju ett jobb att sköta.
-Bra, sa Lars i Idehult. Annars har jag en fil som går snabbt och bra. Fängelsekvalitet!
Så gick han, och jag hänger på räcket med ett leende på läpparna. Äntligen är det berättat. Inatt sover jag gott!
Så ä dä, ska ja sä´da!
Brovakten
