Goddag Nybroiter!
-Här står du och hänger, som vanligt. Det är så man skäms, Brovaktarskrälle, få tummarna loss och gör något!
KungshallsKajsa var på ett ovanligt aggressivt humör när hon kom till veckans onsdagsmöte.
-Så här kan vi inte ha det, se er omkring!
Lars i Idehult och ParadisPelle vred på huvudena. Själv tittade jag mest ner i den höstliga bäcken, nedstämd av skäll och hårda ord.
-Kolla, kommunen håller på att göra i ordning hela Sveaplan. Man lägger miljoner på det. Men se på vår fina bro och vår bäck, vad händer här? Inte ett jävla någe! Slappgubbar, ta lite initiativ så vi får en modern, aktiv och intressant bäck. Med en bro i tiden, som kungen hade sagt!
Så sa Kajsa med sin allra barskaste röst. Sen satte hon sig på sin bruna DBS och tog sikte på Algate-backen.
Kvar stod vi tre gubbar med långa ansikten.
-Hon har rätt, sa Pelle. Vi måste tänka till. Det bästa med Sveaplan är ändå bron och bäcken. De måste uppdateras. Bli ”upplevelserika”, som turistfolket säger. Dags att tänka!
Så det gjorde vi. Tänkte. Samtidigt som veckans mandelkubbar fördelades rättvist. Lars i Idehult fick Kajsas kubb, den hon lämnat efter sitt ilska utbrott. Han har ju störst mage att fylla. Det var också Lars som hade en idé.
-Jag har en kusin i Trollhättan. Där har de något som heter ”fallens dag”. Vattendraget som går genom stan är uppdämt men en dag om året släpper man lös vattnet. Och det lockar storpublik. Om vi stoppar flödet i Bolanders bäck, så det knappt rinner något alls, och så släpper vi på flödet så det bara forsar vatten ett par gånger om året. Typ en lördag i april och en i oktober. Kommer att locka massor av folk. Och tänk med vilken kraft vattnet sedan forsar fram! Spolar rent och gör det snyggt i hela å-fåran från Svartgöl till Linneasjön. Resten av året får vattnet vara lite lågt, medan det fylls på längre upp i bäcken, på andra sidan fördämningen. En nästan tom bäck gör det lättare att plocka upp cyklar och kundvagnar. Eller knappt kul att kasta ned något. Vad säger du, Brovakten, skulle det funka?
-Blir det inte lite tråkigt med en torrlagd bäck alla dagar på året utom två? Kan man ens kalla bron för en bro då? Eller är bäcken en bäck?
-Lugn, sa Lars. Det är lite så vi gör i Nybro. Ta statyn Glas i centrum på Stadshusplan. Man tog bort vattnet, och det blev rätt bra. Hör fortfarande folk som kallar det för en fontän, av bara farten. Då kan man väl göra så med Bolanders bäck också. Ta bort vattnet. Kan du leva med det, Brovakten? Tror du vår idé blir en succé?
-Kanske, sa jag, om man har en tävling också. Det lockar folk. Kan ni komma på något riktigt Nybroitiskt som man kan tävla med dagarna vattnet släpps på. Inte plastankor eller barkbåtar, det känns inte genuint. Utan en tävling med äkta Nybrohistoria.
-Jag vet, sa ParadisPelle. Klädgalgar från Rydéns. Finns i varje gammalt Nybroitiskt hem. Folk får märka upp dem, så har vi gemensamt släpp i vattenmassorna vid Torget när fördämningen öppnas, och första galge som flutit till Linneasjön vinner nåt eftertraktat. Typ årskort på bowlingen eller en gratisnatt på Stora hotellet. Tänk vad fint när galgarna glider iväg, bråtar sig som timmer i norrländska älvarna, lossnar efter en stund, spolas vidare och slutligen samlas i Linneasjön. Och om man är duktig på att dressera djur kan man lära änderna att putta på just din galge. Kanske genom att impregnera dem så de smakar lite mandelkubb. Änderna kommer att älska det och garanterat picka och hacka på just din delikata galge. Tycker inte det ska räknas som fusk, eller vad säger du, Brovakten?
-Nja, sa jag, inte så lätt. Jag har kommit på en sak efter timmar av studier. Våra änder i bäcken är av plast. Skitänder, svåra att lära något.
Lars i Idehult tog ordet igen:
-Jag vet hur vi kan ge tävlingen ännu mera Nybroprofil. Alla tävlande får ta med varsin hockeyklubba. Så blir det tillåtet att springa längs med bäcken och blaska runt sin egen galge eller skvätta på andra så de får en sämre bana. Allt är tillåtet utom att att peta på själva galgen. Då straffas ägaren och galgen placeras i ett utvisningsbås i två minuter.
-De sista 200 meterna innan målgång bör det vara tillåtet att tacklas. Publiken kommer att älska det. Man tacklas antingen upp mot land, för att få en egen bättre plats längs bäcken, eller gör snygga tacklingar som skickar ner motståndaren ner i vattnet. Och det ska vara hockeyregler som gäller, dem kan alla i Nybro. Vi är ju fyllda av hockeykultur. Alltså inga bentacklingar, ingen holding, boarding eller interference.
ParadisPelle, som är lite intellektuell (förläst heter det ju på Nybroitiska) och tror han är världsvan tittade drömmande mot himlen:
-Tror vi kan intressera ett TV-bolag att direktsända den tävlingen. Tänk så mycket dramatik och spännande duster. Man kunde ha uttagningstävlingar i alla städer i Sverige med en bäck i centrum, det är många. Och så riksfinalen i Nybro. Slutligen så kanske det blir i VM i galg-race, men folk från varenda världsdel där det finns stora vattendrag perfekta för galg-tävlar i. Typ lag från Nilen, Amazonas, Mississippi och Ganges. Alla möts i Nybro!
-Ta det lugnt nu, en sak i taget? Det här borde vi nog prata med kommunen om, en öppningsbar fördämning kostar pengar. Jag får gå upp och försöka presentera idén för kommunalrådskan. Och hon kommer att fråga om hur vi löser miljöfrågan. Vem ska plocka upp alla galgar som inte vann och lämna tillbaka till rätt ägarfamiljer. Folk vill ju inte bli av med sina gamla unika Rydénsgalgar.
-Du ska göra det, sa Pelle. Du har ju sex månader på dig till nästa ”fallens dag” i Nybro. Och mellan ”galg-racen” är å-fåran garanterat nästan snustorr, eftersom vi har dämt upp den. Du kan gå härifrån, genom Badhusparken och ända ner till Linneasjön på åbotten i bara dina gamla Nybrotofflor och plocka galgar, och sedan runt med dem i stan och lämna till rätta ägarna.
Sen gick Lars i Idehult och ParadisPelle. Kvar stod jag vid broräcket. Och jag tänkte på gamla tider. Innan kommunen började modernisera Sveaplan. Jag mindes bussarna, väntrummet, Bolaget, gubbarna i parken och så Trafikkiosken. Där man kunde köpa godis bit för bit, fem öre per styck. Och kanske en liten fotbollsklubba eller hockeypulver. Allt i en söt påse som man fick att räcka flera dagar. Och jag tänkte på tiden när man satt med sin godispåse vid Stadshusplan, sög på sin klubba och njöt av vattensprutet.
Livet var kanske enklare förr. Tänkte jag och tittade över räcket, ner i min bäck. Men med Brovaktjobbet följer ansvar. Våra idéer måste berättas för kommunen, få stöd och finansieras. Och vad är mera självklart i en kommun, som har ordet ”bro” i namnet, än forsande vatten. I alla fall ett par gånger om året. Och ett rejält galg-race.
Så ä dä, ska ja sä’ da
Brovakten
Välkommen att nå eller följa mig på
E-post: brovakten.bolandersback@gmail.com
Facebook: Brovakten Bolanders Bäck
Instagram: brovakten
