När man plötsligt saknar 14 minuter och 11 sekunder

0
213

Goddag Nybroiter!

-Du ser bekymrad ut, brovaktarskrälle. Har du frusit fast i räcket, eller?

KungshallsKajsa var på offensiven direkt under årets första onsdagsmöte.

-Nja, sa jag. Jag funderar på hur jag ska få ihop 14 minuter och 11 sekunder.

-Ni förstår, det blev lite häftigt firande på nyårsnatten. Lars från Idehult och jag vakade ihop, och drack en hallon-soda på balkongen vid tolvslaget. Givetvis bubblade den upp i näsan på mig. Iskallt, otäckt. Ögonen rann, det sved och resterna av läsken sprutade ur näsa och mun.

-Det där hade varit roligare att visa i TV än Grevinnan och betjänten, sa Lars lite retfullt, och fortsatte:

-För du har väl aldrig varit i TV, Brovakten?

Jag kände mig utmanad och svarade: Jodå, en hel del. Och jag lovar att innan årets slut ska jag ha varit berömd minst 15 minuter sammanlagt. Plötsligt hade jag avgett ett nyårslöfte där på balkongen.

Tillbaka till onsdagsmötet.

-Aha, sa ParadisPelle som är lite kulturell. Jag fattar. Andy Warhol.

-Vicken jäkla and, frågade KungshallsKajsa.

-Warhol var en amerikansk konstnär på 60-talet. Han sa bland annat att precis alla kommer att ha 15 minuters berömmelse under sin livstid.

Jag nickade.

-Så är det, och nu står jag och funderar på hur det ska kunna bli 14 minuter och 11 sekunder till. Känns som jag lovat för mycket. Men nyårslöften ska hållas! Behöver er hjälp och era tips.

-Men de första 49 sekunderna då, sa alla med en mun. Vad hände?

Då började jag berätta om vintern i mitten av sextiotalet. TV-pucken skulle spelas i den relativt nya ishallen. Direktsänd TV från Nybro, det var stort! Alla vi unga var i hallen hela helgen. Och i samtliga fanns en dröm om att kanske synas lite i TV. Som alltid samlades vi på läktaren mot Grönvägen. Men katastrof, där stod också kamerorna. Chansen att få synas var noll. Alla verkade finna sig i sitt öde. Vi satt på räcket längst upp och såg hur kameramännen jobbade.

Då lade jag märke till en sak. Varje gång det var avblåst och spelarbyte så tog man närbilder på spelarbåset, speciellt dörren, där lirarna gick ut och in. Snabbt fick jag till en plan.

Resten av turneringen tittade jag på matcherna från andra sidan hallen, längst ner, precis bakom de båda båsdörrarna. Helt klart sämre platser, och jag saknade mina kompisar. Ändå tog jag, som den lillgamle person jag alltid varit, på en allvarlig kännarmin och såg ut som ömsom analyserande och ömsom gillande. TV var allvarligt, om man syntes i rutan måste man se redig ut.

Söndagskvällen kom, turneringen var över. En nervös natt, och sedan skoldag. Och där mötte jag avundsjuka kompisar.

-Min pappa såg dig i TV. Säkert sju gånger var du i närbild! Du är ju känd, ju!

Efter det räknade jag ut att en genomsnittlig närbild på båsdörren varade sju sekunder. Alltså hade jag synts totalt 49 sekunder! Det var en lycklig dag. Mitt smarta byte av läktare hade lett till berömmelse. I varje fall lokalt. I varje fall på Fagerslättskolan. I varje fall en dag.

Grunden var alltså lagd i ishallen på 60-talet. Men om mitt förhastade nyårslöfte om 15 minuters berömmelse ska bli verklighet så måste jag få ihop betydligt mer. Löften ska hållas. Jag bad om fler tips. Lars i Idehult började.

-Du är för gammaldags och traditionell. Ingen lägger märke till dig, fastän du skriver i tidningen. Det finnas de som knappt ser att du står där när de går över bron. Som om de tror att du inte finns.

-Ja, du står ju vänd bort från folk. Kommer några med en TV-kamera skulle du inte ens se dem, sa ParadisPelle.

-Du kunde kanske svara på sådana där kärleksfrågor i tidningen, sa KungshallsKajsa. Det gillar folk att läsa, och så blir du Nybros egen Doktor Phil. Han är ju super-berömd. Ingen har väl tänkt så mycket på kvinnor och relationer som du. Fast utan att du har fått till det. Okysst i din ålder, det måste ju vara unikt. Nybromästare på kärlek på avstånd, du kan säkert ge råd till andra hur man inte ska göra.

Stopp, sa ParadisPelle. Vi börjar med det grundläggande. Har du någon dator eller smart telefon?

-Nä.

E-post-konto?

-Nä.

Facebook?

-Nä.

Instagram?

-Nä.

Nämen, sa ParadisPelle. Du finns ju inte! Då kommer du aldrig att få ihop de 14 minuterna av berömmelse som saknas. Folk som läser vad du skriver kan ju inte höra av sig. Berömda människor syns hela tiden på såna där sociala media. Vi gör då här: jag har nyss bytt telefon, du får min gamla. Så fixar vi e-post, Facebook och Instagram.

-Men om folk är dumma och arga, då? Måste man svara då?

-Nybrobor är nyfikna och snälla. Sällan dumma. Svara bara folk som gör dig glad. Men vi hoppar över Twitter. Där är folk så förbaskat arga, där hålls Trump och andra som inte har koll. Arga människor ska inte vara på sociala medier. De ska gräva gropar och floa ved.

-OK, sa jag. Vi prövar väl med lite på sociala medier. Men berömmelsen får inte ta över. Ödmjukhet och strävsamhet går först. Man är ju från Nybro.

Jag vill fortsätta hänga och kika ner i bäcken. Räcket är min trygghet. Och jag måste sköta mig jobb. Inget Lets dance, Farmen eller På spåret.

Så ä dä, ska ja sä’ da!

Brovakten

Som nu kan nås och följas på

E-post: brovakten.bolandersback@gmail.com

Facebook: Brovakten Bolanders Bäck

Instagram: brovakten