Ett besök i den stora, trånga och märkliga världen i öster!

0
173

Goddag Nybroiter!

Det är nästan bästa dagen på året, den onsdag i andra halvan av augusti då gänget vid bron samlas igen efter sommaren. Ni vet, samma känsla som när skolan startade igen och man fick återse kamraterna.

Mycket hade hänt över sommaren.

Lars i Idehult hade nya träskor. Svarta, som vanligt, men med sula. Det klapprade inte längre när han gick.

ParadisPelle bar på en portfölj. ”Har jobbat lite med min intellektuella framtoning. Silla-John hade en sån med sina diktsamlingar i”.

Kungshalls-Kajsa hade lyckats klämma in nästan hela sig i ett par röda snickarbyxor. Hon kunde förväxlas med en kräfta som nyss ömsat skinn, om det inte vore för att det stod Hep Stars med blå färg över baken. ”hittade mina bästa byxor från 1966! Sitter perfekt och jag kan nästan andas.”

-Vad har du hittat på i sommar, Brovaktar-skrälle, frågade hon och snodde två mandelkubb ur min påse.

-Vänta, ska ni få höra, sa jag. Sätt er på bänken, det är en lång dramatisk historia.

-Allt började med att grannen frågade om jag ville ha hans gamla Gps. Den gick på batteri och enligt grannen hittade den överallt. ”Tänk dig ett ställe riktigt långt bort, gps-en tar dig dit direkt. Perfekt när du vill besöka nya platser!”

Så där satt jag med en fantastisk manick, och kände att det var oartigt om jag inte åkte någonstans dit jag aldrig varit. Modet steg i mig, tänkte att nu får vi slå på stort. Det fick bli Kalmar!

Till saken hör att jag aldrig reser. Har hört att både pengar och språk ändras bortom Västrakulla, Örsjö och Målerås. Men det fick bära eller brista, nu skulle jag ända till Kalmar.

På gps-en kunde man slå in något de kallade slutdestination. ”Himlen”, tänkte jag, för det hade kyrkoherden Arne Nyström sagt på konfirmationsundervisningen 1967. Fast dit kunde inte Gps-en hitta. Eftersom jag ändå skulle tillbaka samma dag skrev jag i stället in Nybro och min egen gata, det kändes säkert och bra. Maskinen bekräftade att den fattat.

Ur källarförrådet tog jag fram min gamla DBS, hittade morsans symaskinsolja och gav kedjan och naven en riklig omgång. Tidigt nästa dag gav jag mig iväg. Efter 50 meter hörde jag en röst i Gps-en. En kvinna, som med barsk röst sa ” gör en u-sväng nu”. Det kändes olycksbådande. Ödesmättat. Lite som när Arne Nyström i sina predikningar talade om den breda och den smala vägen. ”Vänd om i tid, sa han då 1967.”

Men trots rösterna trampade jag på. Mot Kalmar. Mitt livs längsta resa. Det var mitt i augusti, vind i ryggen och nedförsbacke och gott om skyltar, så jag stängde av min Gps.

I Fagerslättskolan fick vi lära oss att Kalmar var en mycket gammal stad. Hundratals år äldre än Nybro. Svårt att förstå och tro på sånt. Men strax innan Kalmar insåg jag att det verkligen var sant. Där i ett stort hus bodde det dinosaurier! Ur-Kalmariterna var alltså oerhört gamla. Verkligen imponerande. Tänk vad man lär sig när man får se den stora världen med egna ögon.

Inne i Kalmar var det rena snurren. Rondell efter rondell. Jag har alltid undrat varför Nybro har en stor rondell vid utfarten mot Kalmar. Nu vet jag. Det är för att kunna träna några varv innan man ska in i Kalmars virrvarr.

Nu ska vi ju fira att Nybro är över 20.000 innevånare. Kommunen bjuder på smaskig fika på stan. Inte som mandelkubb kanske, men trevligt ändå. Är det riktigt gott ska jag backa om ett par gånger, det är artigt sa alltid mamma. Men ofta har jag undrat hur man klarar sig i riktigt stora städer. Det måste ju vara jättetrångt. Mycket riktigt, när jag kom in i Kalmars centrum var det helt tumultartat. Allt var igenproppat. Cykeln ställde jag vid stationen och trängde mig fram.

Man har ju sett naturfilmer, när det blir för många lämmlar i fjällen och de rusar mot kusten och tvingas ut i vattnet. I Kalmar var det precis likadant. Vid vattnet stod det säkert tusentals människor, beredda att fly iväg från den överbefolkade staden. Och så plötsligt kastade de sig i vattnet och simmade ut mot havet, samtidigt som alla de som var kvar på kajen jublade. Säkert för att det skulle bli bättre plats i staden nu efter mass-flykten. Förstod av en skylt att det fanns ett psykologisk ord för när man i desperation kastar sig i vattnet och simmar iväg. Ironmani hette det visst.

Under promenaden runt i Kalmar passade jag på att titta de viktigaste sevärdheterna, det vill säga skärmtaket i Stadsparken och broarna över ”kanaulen”. Enligt ett rykte finns inte ens en riktig Brovakt. Konstig lösning. Det är väl därför folk känner sig otrygga i stora städer.

Såg också att civilisationen kommit till Kalmar, det vill säga pizzerior överallt. Men ingen 007-pizza. Där hänger inte Kalmar med riktigt.

Timmarna gick och så fick jag se ett annat märkligt skådespel. Ryktet hade säkert gått om att massor av Kalmariter flytt trångboddheten genom att kasta sig i havet och simma iväg. För från ett annat håll börjar det nu komma nya människor springande. De var långtifrån, för de såg väldigt slitna ut. Och folk runt omkring hejade. De var lika glada när det kom nya innevånare till stan som när de gamla flydde. Märkligt, tänkte jag, nu är de trångbodda igen. Nä, Kalmar är inget för mig. Även om jag klarade språket riktigt bra. ”För sautan, flötta da från gautan” lät nästan som hemma.

Eftersom cykeln stod vid stationen så tänkte jag ta tåget hem. Så jag letade efter en riktigt gammaldags äkta godsinlämning. Det borde väl finnas i en så urgammal stad som Kalmar. Men nej. Så jag tog helt enkelt och knödde in cykeln och mig själv på ett tåg. Det rullade iväg och en man med skärmmössa kom fram efter ett par minuter .

-Fattar du väl att du inte kan trycka in en cykel i en förstaklass-vagn! Du måste av snarast!

-När är det, undrade jag.

-Nybro, sa han ilsket . Du ska av i Nybro.

-Tack, sa jag. Det blir bra.

-Vad är det viktigaste du lärde dig av din resa, undrade ParadisPelle.

-Att Nybro är en kommun i en närmast  perfekt storlek. Vi är alldeles lagom många. Lite drygt 20.000. Några flyr hit, men ingen flyr härifrån. Kan det bli bättre? Då kan man vara snälla mot varandra och bjuda på fika, som kommunen gör.

Och vet du vad gps-en sa när jag slog på den igen, hemma i soffan? ” Du har nu nått din slutdestination”. Tänk att den visste hur bra det ändå är i Nybro.

Så ä dä, ska ja sä’ da!

Brovakten

Välkommen att nå eller följa mig på

E-post: brovakten.bolandersback@gmail.com

Facebook: Brovakten Bolanders Bäck

Instagram: brovakten